Johanna fränden carl johan de geer: Brevväxling som aldrig blir mer än fredagsmys
Norstedts Vintern härbergerade journalisten Johanna Frändén f. De gick inte hela vägen där, men i nederlaget kanske? Nederlaget, gissade jag, för det skulle rimma väl med deras brevbok Att segra är banalt. Nästan tio år senare, , är Frändén fast i Paris och någon publik har inte synts till på fotbollsarenorna på länge. En bit norröver, på Södermalm i Stockholm, håller De Geer avstånd i väntan på vaccin. Trots avståndet, upprätthållet, håller de två kontakten mailledes. Korrespondensen böljar fram och tillbaka, mellan fotboll och skillnaderna mellan svenska och franska förhållanden, mellan fotboll och politik, mellan fotboll och kulturliv. De är öppna, kloka, nyfikna och ömsesidigt respektfulla, blandar här-och-nu med anekdoter genom deras liv och karriärer. Som läsare, eller i mitt fall lyssnare, kommer man mycket nära, känner sig nästan delaktig i konversationen. Deras corona-inducerade stillasittande blir på detta sätt en gemensam meditation även om de själva påstår att det är terapi.
Johanna fränden carl johan de geer:
Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer
De skriver smart och roligt, med ett positivt och normkritiskt, sunt men inte käckt, modernt och historiskt perspektiv, de är klassmedvetna och livserfarna. Jag tycker det är väldigt intressant att ta del av vad människor som levt dubbelt så länge som jag har att berätta. Det jag inte begripit mig på är deras fotbollsintresse. Jag förstår att det finns något där som jag missat. Inte för att många människor gillar fotboll, utan för att just dessa människor gillar fotboll. Mycket lämpligt finns nu Att segra är banalt där sportjournalisten Johanna Frändén och Carl Johan De Geer brevväxlar, om fotboll förstås och lyckligtvis mycket annat. Om Covid förstås. Frändén skriver från ett nedstängt Paris. Hon berättar bland annat om Frankrikes bostadspolitik där det är tillåtet att ockupera och högerextrema framgångar. De diskuterar samhällsfrågor, kultur, feminism, barndom, klimatet, terapi med mera. De Geer skriver om sitt vardagsliv som jag känner igen från Tvära kast.
Familj Sambo och två katter. Yrke Sportjournalist. Bakgrund Har jobbat på Aftonbladet i femton år. Är kolumnist och skriver för Sportbladet och Aftonbladet Kultur. Har fått pris som Årets sportjournalist, tagit emot Jolo-priset, och tilldelades tidigare i år DN Kulturs pris Lagercrantzen. På ytan är Johanna och Carl Johan förstås olika. Olika kön och generationer. Bosatta i var sin del av Europa och dessutom verksamma inom olika yrken. Samtidigt finns det mycket som förenar dem, det är uppenbart när man läser boken. I boken resonerar vi om allt — från rapparen Yasin till vaccinfrågan, säger Carl Johan. Och just nu kan vara att vi precis har fått vaccin eller att vi har sett en fotbollsmatch. Men vi glider också in på tidlösa ämnen där vi för långa resonemang. Pandemin gav en bra ram till projektet. Under två normala månader hade jag säkert rest mycket. Nu var jag hemma och hade gott om tid att skriva, säger Johanna. Brevväxlingen blev en rolig rutin i en annars ganska monoton vardag.
Johanna Frändén & Carl Johan De Geer — Att segra är banalt
Men problemen var två. Vi brevväxlade inte och vi upplevde oss själva som sjukt ointressanta. Carl Johan de Geer och Johanna Frändén drar en annan slutsats. I den förstnämndes fall förvånar det inte. Jag delade en gång tågkupé med honom och tvingades lyssna när han pratade i mobiltelefon framför allt om sin kvinnliga förebild Lena Svedberg mellan något som kändes som Stuvsta och Lerum. Jag minns att hans telefonsamtal präglades av en ovilja inför att saker försvinner, som var det ett försök att återkalla människor som inte släpper taget fast de lämnat en ensam kvar på ett framrusande tåg på en framrusande planet. Denna De Geers och Frändéns slutsats har alltså lett till en bok som är en brevväxling under pandemins andra vår. En äldre konstnär i Stockholm man skriver till en rätt mycket yngre journalist i Paris kvinna. Båda framgångsrika, kända får man allt säga. De är småimponerade av varandra och har farligt bra vibb. Ändå märker jag redan tidigt under läsningen uppstår ingen riktig intimitet.